Vittnesmål

Vi förmedlar utsattas vittnesmål här samt på instagram och facebook. Med utsatta menar vi alla individer som upplevt sexuellt våld. Vi vill skapa en trygg gemenskap för utsatta i syfte att bidra till ett “nästa steg” i den enskildes bearbetning.

 

Vi vill göra er uppmärksamma på att berättelserna kan väcka starka känslor och minnen om en själv varit utsatt. Ha en vän i närheten och känn dig inte tvingad till att läsa dessa vittnesmål.

Stöd och hjälp

Personer som har blivit utsatta för sexuellt våld berättar hur och var de fått stöd och hjälp.

Jag och min lillasyster blev under en längre period utsatta för övergrepp av vår fosterpappa.

Bägaren rann till slut över när min lillasyster kände att hon inte kunde stänga inne allt längre. Hon vågade berätta för polisen gjorde en anmälan. Där och då ville jag inte berätta något för någon eftersom jag har rädd för hur framtiden såg ut. Men min syster övertalade mig (är henne evigt tacksam för det idag). Vi flyttade och fick hjälp direkt.

Att berätta för polisen var det bästa jag och min lillasyster kunde göra! Genom polisen fick vi båda kontakt med en underbar psykolog som hjälpte oss med traumat. Tack vare psykolog och bra stöd från familj och nära vänner mår vi båda helt okej idag.

Mitt tips är att våga prata om det. Prata med någon i familjen, en nära vän, en lärare/kurator. Även om det känns jobbigt. Du kommer tacka dig själv i framtiden.

Alla Kvinnors Hus och samtalsstöd där. Fick sen PTSD. En vän tog mig till vårdcentral och jag fick komma till psykolog, läkaren på vårdcentral såg hur illa däran jag var.

Hos psykolog sattes diagnos och så fick jag KBT. Så tungt men så bra. Gick i Gustavsberg hos deras psykologteam.

Jag insåg att jag blev våldtagen med tvång innan två år.

Jag berättade för mina vänner (vi var runt 19-20 år) sa de inte mycket om det eller kunde komma med förslag. Sedan sökte jag hjälp hos psykiatrimottagningen när jag var 23 eller 24 år. Jag fick en manlig psykolog och han verkade inte förstå att jag hade PSTD som jag misstänkte. Han tog mig inte allvarligt. Tills i år fick jag äntligen då var en annan kvinnlig (nyexamen) psykolog på samma psykiatrimottagningen bekräftade att jag hade PSTD. Detta tog mig 11 år att få hjälp och behandlingen. Bara för första manliga psykolog inte tog mig allvarligt. Nu är jag behandlad klart sedan halvåret. Så jävla stor skillnad mellan före o efter behandlingen. Synd att jag inte fick hjälp tidigare av manliga psykolog. Bara för han är man och förstår inte på kvinnor med PTSD från våldtäkt?

Samtalgruppen Ventilen. Novahuset. Brottsofferjouren

När jag väl anmälde efter att vi separerat så ville polisen att jag skulle gå till relationsvålds-centrum. Jag var i en bodelning då så jag ville först dra tillbaka min anmälan. Deras samtal hjälpte mig förstå allvaret och rubriceringarna. Alla kontakter inom polisen var bra, även fått hjälp med KBT, schematerapi och efter jul ska jag gå i PTSD behandling. Det känns skönt men läskigt, jag måste ha kontakt med min förövare då han är barnens pappa. Vi separerade för 5 år sedan men PTSD gör att det känns som igår ibland.

Tack för ert fina arbete! Jag har fått mycket stöd i er sida❤️

Jag rekommenderar att söka hjälp, även om det känns tufft så är det mycket bättre än att hålla allt inne. Terapi kan även hjälpa en att våga ta kontakt med polisen eller berätta för nära och kära.

Utsatt på arbetsplatsen

Vittnesmål från personer som har blivit utsatta för sexuellt våld på arbetsplatsen.

Chefen drog in mig i ett förråd och försökte hångla upp mig. Det var ett jobbevent, jag var ny, han hade makt. Jag puttade undan honom. En manlig kollega såg allt men gjorde ingenting. Sa ingenting.

Detta var 5 år sedan. Chefen och vissa kollegor håller fortfarande på. Arbetsplatsen är så genomsyrad av sexism – alla har blivit vana.

När kommer jag kunna trivas på min arbetsplats?
När kommer jag få göra det jag älskar utan att bli sexuellt trakasserad?

Det finns många små historier i mitt liv, med strypgrepp, misshandel och försök till våldtäkt som jag lyckas undkomma. Dock en våldtäkt som ledde till oönskad graviditet.

Men det som jag blivit mest påverkad av? Jag var 21 år och hade ganska nyligen blivit lastbilschaufför. Jag älskade det och mina manliga kollegor var roliga och snälla! En natt fick jag åka med en äldre kollega, för att få se hur det fungerar på natten och att köra med vagn.

Han tyckte det var bäst att plocka upp mig längst vägen, istället för att jag skulle åka med från åkeriet – för då skulle alla gubbar prata. Sagt och gjort, jag hoppade in och åkte med.

Det kändes inte helt tryggt. Men det gick bra, fram tills det att vi var på väg tillbaka till åkeriet. Han stannade på en mörk rastplats och tog av sig bältet och närmade sig. Jag blev så osäker och rädd, och av någon anledning började jag skratta av nervositet, samtidigt som jag sa ”Nej sluta!”. Jag klarade mig, trodde jag.. Vi åkte vidare och tröttheten slog till, för att jag hade jobbat hela dagen. Jag la mig bak i sängen, än lite nervös. Men han accepterade ju mitt Nej…?
Men han stannade igen och försökte än en gång.. då hände det. Jag låg där bak i sängen och kunde inte röra mig! Jag hade ju redan sagt Nej! Min hjärna ville att jag skulle sparka bort honom, men jag låg bara där. Handlingsförlamad med hans äckliga gubbkropp över mig… inuti mig.

Jag berättade inte för någon, och vi fortsatte jobba sida vid sida i några år till. Men än idag, om jag hamnar i ett ”fastlåst” läge under en man som jag älskar och vill vara med – så får jag panik, skakar och gråter.

Jag var ny på jobbet och min manliga handledare utnyttjade situationen och var på mig från dag ett på ett minst sagt närgånget och obekvämt sätt. Han kom bakifrån nära, skrämdes genom att dyka upp när jag inte såg vem som stod bakom mig, kittlade mig ofrivilligt, tog mig i midjan osv.

Efter ett par veckor stod jag inte ut och tog upp det både med min mina chefer. De hade ett samtal med honom respektive mig separat då jag sagt att jag inte ville möta honom. Därefter blev det obekvämt för mig. Märkte att cheferna också tyckte att det var jobbigt att jag tagit upp problemet.

De gjorde by the book men jag kände aldrig något stöd från någon i detta. Jag kände mig snarare bortgjord och ensam.

Jag ska börja min berättelse så här: Vad är ett sexuellt övergrepp? Vem kan utföra det?
Första svaret är det bara du som kan avgöra.

Andra svaret är att det är något som kan utsättas av vem som helst och vem som helst kan drabbas absolut när som helst. Spelar ingen roll om det är en man eller kvinna. Nej, jag utsattes aldrig för sexuella trakasserier i skolan och jag kan säga att nej jag vet inte hur det känns att bli våldtagen. Men jag kan säga så att när jag drabbades av detta så valde jag att inte ta på mig någon skuld. Jag valde att lämna. Jag är en just nu en tjugofemårig student som råkar ha den kvinnliga kroppen fysiskt.

Under mer än tre år har jag tentavaktat på olika institutioner på olika universitet. Denna gång så skulle jag vakta med en tant som var både konstig och otrevlig. Mot slutet av tentan, när det inte var så många studenter kvar, så bad tanten mig att komma och vända mig om. Din underkjol har åkt upp, sa hon. Hon drog upp kjolen framför studenterna och drog ner underkjolen. Jag blev extremt chockad och visste inte hur jag skulle reagera.

Några dagar senare insåg jag hur illa jag mådde av det. Jag lämnade institutionen efter detta. Det var inte för att jag tog på mig skulden utan jag stod bara inte ut med tanken på att jobba på samma ställe som hon. Trots att jag pratade om detta med chefen och hon förstod mig. Hon lovade även att kontakta den ansvarige för tentavakterna som skulle ge namnet på tentavakten som hon skulle kalla till samtal.

Jag bytte institution men sen så fick jag veta att hon också jobbade där. Sannolikheten var liten att jag skulle träffa henne. Men jag blev tagen ändå. Jag mailade chefen flera gånger på min gamla institution men fick aldrig något svar om hur det hade gott. Jag gjorde en polisanmälan och blev bra bemött. Men det hände inget. Men jag hade ändå svårt att leva med det.

Så jag mailade de ansvariga på min nya institution, och sa att de aldrig fick placera mig med den vakten för att jag anmält henne. Det hände först inte så mycket. Tills på en tenta då en anställd kom och bad mig komma. Han hade sett mitt mail och ville prata med mig om det. Jag berättade allt för honom och sa att jag aldrig ville jobba med henne. Han tyckte inte det var något som skulle glömmas bort, och frågade om jag ville rapportera det till deras chef och tentavakt-samordnare.

Mitt svar blev ja. Jag tvekade inte en sekund. De tog det vidare till chefen. Jag vet inte exakt vad som hände men troligtvis så gick detta till disciplinnämnden. Chefen svarade kort därefter med att den vakten inte skulle bokas längre och därefter så var fallet avslutat. Jag kan inte beskriva med ord hur glad och lättad jag blev över det. Jag gjorde något åt det och gav inte upp vilket ledde till att det hela slutade bra.
Oavsett vem man är eller vem man blir utsatt för sexuella trakasserier av, så ska man aldrig och jag menar aldrig acceptera eller ta på sig skulden för detta. Det är aldrig offrets fel. Mitt råd är därför att inte ge upp utan fortsätta framåt. För det ledde till ett bra slut.

Kvinnliga kollegor för nu x antal år sedan som regelbundet blev utsatta för mycket grova kränkande sexuella kommentarer från TVÅ manliga mellanchefer. Av mängden kränkande grova sexuella trakasserier som haglade fanns kommentarer som: “Kan du inte visa mig dina bröst?” när kvinnan står ensam med mellanchef i ett rum.

En kommentar av mellanchef till en kvinnlig kollega som ändrat livsstil och var jätteglad över sin nya hälsosamma livsstil: “Det syns att du börjat träna och äta annan kost för du har inga bröst kvar”.

Kvinnorna blev även utsatta för grova sexuella kränkningar/ord när flera andra kollegor var i samma rum, som t.ex. lunchrum. En av de två manliga mellancheferna sa vid ett tillfälle högt och tydligt att det luktade så illa om kvinnor när de har menstruation.

De utsatta kvinnorna gick till högsta chef/dåvarande ägare som bara skrattade och viftade bort de sexuella trakasserierna som de kvinnliga anställda blivit utsatt för. Högsta chefen var en kvinna som sa till min kollega: ”Ta det som en komplimang för han tycker ju bara att du ser bra ut.”

Den ena mellanchefen hade en flickvän på samma arbetsplats men han betedde sig som ett riktigt mansgrisigt svin bakom hennes rygg och kränkte kvinnliga kollegor sexuellt.

Chefen fick även frågan varför dessa två manliga anställda tilläts vara kvar utan varning eller uppsägning men det fick inte de kvinnliga kollegorna något svar på utan dessa två män tilläts vara kvar på samma positioner. Chefen kände till allt som hände men valde att inte agera på dessa två mellanchefers beteenden.

Långt senare slutade dessa två män av egen vilja, som inte hade något med de sexuella trakasserierna att göra. De började på nya arbetsplatser där de kunde fortsätta med att kränka kvinnliga kollegor.

Utsatt i nära relation

Vittnesmål från personer som har blivit utsatta för sexuellt våld i nära relationer. Det kan vara en partner eller före detta partner som är förövaren. 

I 20-års åldern hade jag en fyra år äldre pojkvän. Vi hade varit tillsammans några månader när jag en natt vaknar av att han stoppar in sitt kön i min mun.

Där och då förstod jag inte att det var en våldtäkt. Jag förstod att det var fel men vågade inte säga ifrån.

Jag och en vän möter min dåvarande pojkvän och hans två vänner på en välkänd sportbar.

Under hela vägen till baren skickar han hotfulla meddelanden till mig, där han får mig att känna mig som en dålig person som inte vet hur hon ska uppföra sig. Han är arg på mig för att jag umgås med folk som han inte tycker är passande för mig.

Meddelanden är diffusa och med en nästan underliggande aggressivitet, hade jag visat någon vet jag inte om de hade förstått hur hotfulla de var. Väl där är han kylig mot mig och när jag ska gå ut och röka följer han efter.

Han tornar upp sig över mig och ställer sig så jag är fast mellan honom och en vägg. Han säger saker om hur jag beter mig, hur besviken han är på mitt beteende och mig etc. Vi går in igen och jag försöker le och hålla masken. Jag går sen på toaletten och han följer efter.

Där fortsätter han sin harang om hur illa jag beter mig och även här liksom tornar han upp sig över mig. Helt plötsligt, från ingenstans drar han in mig i ett toalettbås och våldtar mig.

Jag vågar inte säga nej, jag försöker tänka på det han gör som något roligt, som något spännande, som ett sätt för honom att säga förlåt eller som ett sätt för honom att visa att han inte längre är arg på mig.

Jag säger inte nej, jag drar själv ner mina byxor och låtsas att jag vill detta. För inombords är jag rädd att han ska döda mig både fysiskt och psykiskt.

Vi var tillsammans i 2 år till, 2 år av psykisk misshandel och våld. Sedan tog jag mig ur och nu går jag i terapi för posttraumatisk stress.

Min pojkvän när jag var ca 15 tjatade, alltså TJATADE om att vi skulle ha sex, VARJE gång han var sugen.

Om jag sade nej så släppte han det aldrig heller, lät mig inte var ifred ALLS, bara fortsatte och fortsatte tafsa på mig, pratade med gnällig röst om hur skööönt det skulle vara och hur kåååt han var. Försökte få det att handla om hur synd det var om honom som inte fick ha sex, hur han mådde sååå dåligt om jag inte var sugen exakt varenda jävla stund som han var det.

Någon enstaka gång gav jag upp till slut efter massor av tjat, för det var asjobbigt att ha sex mot min vilja, men han var så jävla jävla jobbig att det imponerande nog var MINDRE jobbigt att ha sex en liten stund än att stå ut med hans gnälliga tjat och sen tjuriga jävla humör som jag fick som hämnd om jag stod på mig.

Men det tär ju som fan att aldrig få vara fredad och respekterad, en känner sig verkligen fångad.

Insåg efter ganska kort tid att det MINST jobbiga vore att slippa både tjatet och sexet och snubben som inte respekterade min vilja.

Så jag gjorde slut.

Har alltid vetat att något i situationen kändes “fel”, men det var först långt senare jag lärde mig att detta var övergrepp.

Hade en relativt casual relation med en kille. En gång när jag sög av honom så fnissade han, vilket jag inte tänkte mer på, tänkte att jag såg väl fånig ut i den vinkeln eller nåt.

Han fnissade igen, jag tittade upp ordentligt och såg att han hade mobilen framme och riktad mot mig. Jag ryckte den ur handen på honom, och självklart hade han filmat mig i smyg.

Kände mig så otroligt förnedrad och utnyttjad, tog direkt bort videon och slängde iväg telefonen, skällde ut honom ordentligt.

Jag var självklart förbannad, men han fattade aldrig varför det inte var okej, för han hade ju bara gjort det “på skoj”. OBS att jag rakt ut ifrågasatte hans avsikter och nä, om jag inte hade märkt det så hade han varken tänkt tala om det för mig eller ta bort videon, han hade tänkt spara den och titta på när han ville utan min vetskap. Men det var ju bara på skoj ända ju.

Låg med en kille, han tog av sig kondomen i smyg medan vi hade sex. Jag fick för övrigt också herpes av detta, som han dessutom absolut VÄGRADE medge var på grund av honom. Trots många uppenbara anledningar, bland annat att jag alltid är noga med kondom och han senare själv sade att han ofta “slarvade” (klarspråk: ofta utsatte folk för stealthing). 
 
Jag var inte alls intresserad av att ses igen, men det störde väl honom eller något, så efter att jag sagt det följde flera månader av manipulation och psykisk misshandel och hot. Han nästlade sig in mer och mer i mitt liv, till slut hade han så mycket makt över mig utan att jag ens fattade hur det hänt. Han var bara skicklig på att manipulera, antar jag. Gissar nu att han var besatt av att bevisa för oss båda att HAN bestämde, för han eskalerade hela tiden vad han utsatte mig för, som om han ville få det konstant bekräftat hur FAST jag var. Det var som att ett “nej” inte längre skulle ändras, det skulle krossas.
 
En gång tvingade han mig att kyssa hans kompis, sen suga av honom själv när hans kompis tittade, sen att suga av kompisen. 
 
En annan gång skulle vi ha sex, han klädde av mig och skulle sen hämta ett glas vatten. Men istället för vatten kom han tillbaka med en annan snubbe, inbjuden utan min vetskap, som han bara släppte in i rummet där jag låg naken. Han hade tydligen bestämt att jag skulle ha sex med kompisen också. Han tvingade mig att ha sex med kompisen “först”, men sade sen att efter “mitt beteende” var han inte längre sugen. Alltså: Han och kompisen utsatte mig för våldtäkt, och sen när jag blivit våldtagen så betedde han sig som om det varit JAG som velat och inte HAN som tvingat mig. Han gick iväg och lämnade kompisen att våldta mig så mycket denne ville, resten av kvällen. Alltså killen gick typ och diskade och sånt, som om våldtäkten i rummet intill var no big deal. Han kom och gick med jämna mellanrum, tittade på, hetsade sin kompis, hade orkestrerat mitt övergrepp som sin egen privata interaktiva porr. För övrigt: Kompisen visste att jag inte var med på det, men hade inte heller några samvetskval.
 
Jag var ca 20, killen och båda hans kompisar var ca 30-40. Inte för att det spelar någon roll, men för att illustrera hur tydligt det måste ha varit för dem att de utnyttjade en utsatt situation.
 
Killen tryckte alltid på knappar så han fick som han ville, men aldrig så konkret så det märktes vad han gjorde. Alltid så en inte kunde säga ifrån utan att känna sig dramatisk (en känsla han var snabb att förstärka). Bara liksom ett sandkorn i taget, bara en stund, bara litegrann, och det skaver, en blir mer och mer illa till mods men det känns så dumt att säga nej till 100 sandkorn när en sagt okej till 99. “Bara en drink och sen lovar jag att gå” liksom då tänker en att det är enklare att sippa på en drink än att bråka. Men såna här personer vet om detta, bygger upp situationer och premisser och vrider och vänder villkoren så det känns omöjligt att säga emot så otroligt små saker, bara ett enda litet fånigt sandkorn. Men det är ju aldrig “bara” ett enda heller, lär en sig till slut. Det BÖRJAR ju aldrig vid 99 sandkorn, det började med kanske fem som en var bekväm med, innan gränserna skavdes bort. 
 
Efter det sista övergreppet jag berättade, så började jag slita mig loss. Det hade definitivt eskalerat ännu mer annars, det gör ju alltid det. Jag hade tur som hade chansen, och tur som lyckades. Det tog sin tid, men är en massa år sen nu, och jag tänker typ aldrig på detta längre. Jag önskar såklart att det inte hade behövts, men jag fick iallafall en crash course i alla dessa beteenden, så jag känner igen dem även vid första steget. Jag märker första sandkornet som är fel, och jag säger till direkt jag märker det. Har fått höra att jag är otrevlig såklart. En kvinna som ser igenom bullshit??? Bevare mig väl! Men är ju hellre otrevlig än död.
 
Dagen han dör blir en bra dag för världen, allt annat är lögn. Inte för att jag kommer notera det, jag kommer antagligen ha glömt honom helt tills dess. Det är inte mer än han förtjänar, och jag har viktigare saker för mig ändå.

Jag var 14, han var 16. Min andra pojkvän. Mitt första “seriösa förhållande”. Han uppvisade få varningssignaler förrän första misshandeln och våldtäkten inträffade. I mitt flickrum, i mitt föräldrahem.

Jag hade väldigt lite erfarenheter av sex och hade nätt och jämt hunnit identifiera min sexuella läggning när han, någon månad in i relationen introducerade mig i hans värld av våldsporr, tortyrporr och det värsta av allt, snuff. Filmer där kvinnor mördas eller där mord rekonstrueras. Han tände på det, på råheten, på ovissheten. “tänk om hon faktiskt dog på riktigt, det vet vi inte”. Importerade VHS-kassetter med det vidrigaste jag någonsin sett.

Jag var 14 år och förstod inte hur farligt detta blev. Jag berättade inte om våldet, jag berättade inte om våldtäkterna. Jag skämdes. Jag var förvirrad.
När jag var 15 blev vi sambos, många mil ifrån närmaste familjemedlemmar. Jag förstod inte då att det var hans strategi, medvetna val för att kunna isolera mig. Besitta den fullständiga kontrollen och makten över mig och mitt liv.

Rekonstruktionerna av våldsporren, tortyren, strypsex och skenavrättningar började omgående. Han utsatte min kropp för det han själv sett och upplevt i filmerna. Han skar mig med knivar och rakblad, slog min kropp med bälten, kättingar, rep. Knöt fast mig. Våldförde sig på mig på alla tänkbara och otänkbara sätt. Mitt liv var i hans händer och jag trodde att om jag inte dog av misshandeln så skulle sexet bli min död. “Du är vacker när du blöder” viskade han flämtande.

I tre år pågick det. Utan att någon visste. Utan att någon märkte. Jag upphörde att finnas, mina vänner försvann och min familj fick inte kontakta mig utan att han överhörde samtalen.

När han förgrep sig på mig såg jag bilder för mitt inre, bilder av kvinnorna på filmerna jag sett, som han tvingat mig att se. Jag visste inte om de överlevt men jag visste att jag inte skulle överleva i längden.

Han förstörde min kropp och han förstörde min sexualitet. Han tog min kropp ifrån mig. Jag blev en ägodel, ett objekt och han inväntade och verkade öva inför den ultimata tortyrsituationen. Han filmade många övergrepp. Än idag är jag rädd att filmerna ska finnas kvar. Än idag är jag rädd att andra män idag använder dessa filmer för att inspireras och göra det han gjorde mot mig mot någon annan.

Jag flydde för mitt liv, 17 år gammal med bara kläderna och skorna som ägodelar. Men jag överlevde. Mot alla odds.

Har varit utsatt många gånger, men delar gärna med mig av äktenskapliga övergrepp, då det var tack vare en kvinnas berättelse (via Me too) om att hennes man våldtog henne som jag insåg att det var övergrepp, TROTS att vi var gifta!

Min man tyckte att det gick för lång tid mellan gångerna, efter tre dagar utan sex började tjatet. Oftast gav jag mig samma dag eller dagen efter för jag orkade inte med hans humör som bara blev sämre och mer aggressivt för varje dag utan.

En gång hade jag stått ut med tjatet utan att ge efter i två veckor. Hade nattat vårt barn och kom ut till vardagsrummet. Då hade han redan klätt av sig och mötte upp mig naken i korridoren, drog av mina byxor och drog ner mig i soffan. Jag blev först förstenad och låg bara still. Som jag brukade göra vid tjatsexet. Men så var han hårdhänt så jag råkade släppa ut ett “Aj”. Då stannade han upp och sa:

“Du vill verkligen inte va?”
Nej, svarade jag.
“Ok men det här tar bara en liten stund till.”

Och så fortsatte han, JÄTTEhårt, tills han var klar. Sen gick han till duschen utan ett ord och betedde sig sen som att allt var normalt. Tillsammans i sju år varav fyra år av gaslighting, övergrepp och tjatsex innan jag tog modet till mig att skilja mig.

Han kom hem och skällde ut mig efter att vi vart ute med vänner på varsitt håll. Han drog av mina kläder och slängde upp mig på köksbordet och försökte trycka in den i mig. Han spottade sedan på mig och kallade mig äckliga hora innan han drog ut igen.

Jag hade innan han drog lyckats gömma hans nycklar. På morgonen gjorde jag en polisanmälan och ansökte om besöksförbud. Han kontaktade mig varje dag i flera veckor och erkände att det han gjort var dumt och att han ångrade sig.

Trots bildbevis på blåmärken och sparade meddelanden lades anmälan ner i brist på bevis, jag tror själv att det kan bero på att jag tidigare i rättegång mot honom sagt att jag inget minns.

Denna gång hade jag bestämt mig för att inte ta honom tillbaka och lät honom därför inte komma mig nära. Hade jag träffat honom om så bara för fem minuter är jag säker på att vi vart tillsammans än idag. Denna gång var det lätt men det var inte första gången jag försökte lämna honom.

Nu två år senare mår jag bra.

Jag var i ett förhållande i ca 3 års tid som präglades av psykisk misshandel och våldtäkter, så många våldtäkter att jag inte ens vet hur många. Det är fruktansvärt att märka att ju mer motstånd man gör desto mer eggad blir han till att köra hårdare. En person som du ska kunna lita på till 100%. 

Hans bror sa till mig att han hört mig viska “aj” upprepade gånger, varför gjorde han inget? Han brukade “skämta” med sina kompisar och säga att hans kuk var så stor att jag fick ont och när jag försökte hålla emot så “körde han bara hårdare hahahaha” varför skrattade dem?

Efter ett tag märkte jag att det var bättre för mig att ligga så stilla jag kunde och försöka tänka mig bort så blev det inte fullt så jobbigt. Jag brukade göra skuggfigurer på väggen bakom hans rygg för att hålla tankarna på annat. Jag vet inte ens hur många gånger jag suttit inne på toaletten och tystgråtit efter ett övergrepp. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv men jag har heller aldrig haft så många “vänner” i mitt liv…

Ett specifikt övergrepp jag aldrig kommer glömma eller kunna trycka bort är när han (som vanligt) våldtog mig och det gjorde fruktansvärt ont så jag försökte hålla emot med händerna på hans höfter. Han trycker då in sin penis i mig så hårt han bara kan sen lutar han sig fram och fräser “kan du inte försöka eller åtminstone låtsas att du tycker om det? Fattar du inte att du får mig att känna mig som en våldtäktsman, är det verkligen okej att få din egen pojkvän att känna sig som en våldtäktsman!?” Jag blev ju självklart helt fruktansvärt skamsen och bad honom tusen gånger om om ursäkt. Hur var det mitt fel? Hur kunde han lägga den skulden på mig? Detta minnet specifikt jagar mig dagligen. Något annat som också jagar mig varje dag är skulden, skammen och känslan av äckel som han brännt in i min hud.

Hur mår jag idag? Nu mer än 3 år senare lider jag av svår PTSD, svår depression och lite olika ångestsyndrom. Jag har också ärrvävnad i underlivet efter de upprepade övergreppen som idag gör att jag har väldigt lätt att spricka vid samlag. Oavsett hur långt jag kommit kommer jag alltid att vara märkt av denna mannen som jag trodde älskade mig.

Jag var arton. Efter en fest drog jag och mina vänner hem till samma lägenhet för att sova. Alla tog första bästa soffa eller madrass och däckade. Jag fick sängen i ett av sovrummen. Tillsammans med mitt ex.

Alkohol blandat med känslan av det familjära resulterade i att vi började någon form av förspel.

När kondomen kom fram sa jag nej. Jag hade börjat nyktra till, sa att jag inte ville. Att det inte kändes rätt. Jag vill inte ha sex med honom.

Han blev irriterad. Sur. Började tjata, skyllde på sin kåthet, “bara en liten stund, det går fort”. Han ignorerade mina nekande. Han var tung och mycket större än mig. Jag lyckades tillslut knuffa bort honom, få honom av mig. Då blev han arg.

Jag sa åt honom att gå ut ur rummet, att gå och lugna ned sig. Han kallade mig “hora” och smällde i dörren.

Efter ett litet tag lyckades jag somna. Någon timma senare vaknar jag av att han kissar på mig.

I över 30 år levde jag med samma man. Vi fick två barn. När de båda var under 15 år upptäckte jag, mitt i sexakten, att en mobilskärm lyste. Jag skrek ”vad GÖR du?” och fattade att han filmade. Jag skrek att han skulle ge mig mobilen men han vägrade: ”jag är ju också med på filmen..” Allt är blurr efter det. Han säger att det bara filmades några sekunder. Han säger att jag fick se filmen och själv radera den. Men jag har inga minnen av det. Jag minns bara att jag grät och måste ha varit i chock, minns att jag ältade ”jag måste ju anmäla dig nu” och ”vi har ju två barn..?” Om och om igen. Han sa ”förlåt, filmen är borta nu” och ”jag ska aldrig göra så igen”. Som om händelsen också var borta då.

Jag lyssnade till dessa ursäkter och valde att skona barnen en separation pga detta men vet inte vem jag blev efter det. Hans fantasi? Hans önskan? Om jag hade fått veta att han tyckte om min kropp under vardagliga sammanhang kunde jag kanske bibehållit självkänsla. Men inga komplimanger, inga kramar, inget kel el. dyl.

Vi pratade aldrig mer om det som hänt. Han frågade aldrig hur jag mådde, kände mig. Men han förväntade sig att sexet skulle fungera som tidigare. Åren gick och jag minns att han pekade på tv:n när en utpekad kändis var i ropet, han fnös och sa att det gått för långt. ”Alla män är faktiskt inte så där”. Vi är nyligen separerade, och under vår sista tid gnällde han över hur sällan jag ville, hur lite initiativ jag tog. Jag förklarade att mitt kapital var lågt efter händelsen, för mig börjar sex med en kram i köket på en måndag.

Hur som helst ville jag att vi skulle gå på samtal om händelsen efter att vi separerat. Vi bokade tid. Han fegade ur. Har kommenterat händelsen skiftande, alltifrån ”jävla feministgrej” till ”jag har googlat, det är inte så brottsligt om man raderat”, till att tycka att det är vår privatsak.

Jag hade velat veta hur man förklarar sig när man väljer att ta sig den friheten, att bestämma sig rätten att filma någon som inte vet om det.

I tio år bar jag skammen fast jag aldrig gjorde något fel. Det borde vara hans tur att få skämmas lite. Kan man tycka. Men så kommer det inte bli. Jag kan bara hoppas på karma.

Var tillsammans med vad jag tyckte var världens underbaraste kille, men kände samtidigt alltid att något var fel.

Metoo väckte mig. Fick mig att tänka på alla gånger han tog ett nej som “prova igen om en stund”, hans tjat tills jag sa ja, och de gångerna jag sa att jag ville sluta och han svarade “låt mig komma först bara.” Någonstans slutade jag säga nej, för jag visste att det skulle leda till tjat eller att han surade.

Metoo fick mig att inse att det inte var okej. Fick mig att inse att jag inte var ensam om det här. Han är ett ex nu, men än idag har jag svårt att säga nej till män när jag inte vill vara intim.

Utsatt i skolan

Vittnesmål från elever som har blivit utsatta för sexuellt våld i skolan.

Min idrottslärare tog mig åt sidan efter lektionen. Ha sa att jag hade blowjob eyes och att jag borde tänka efter innan jag tittar på någon.

Jag var elva.

Utsatt av en vän

Vittnesmål från personer som har blivit utsatta för sexuellt våld av dåvarande vänner.

Jag var 15 år och var hemma själv en eftermiddag efter skolan. Jag satt och jobbade med min spanska läxa. Det ringde på dörren och jag öppnar.

Där står min kompis ex som hade flirtat lite med mig på msn. Han hade aldrig vart hemma hos mig tidigare och vi hade aldrig pratat om vart jag bor. Jag var lite förvånad över att han ens visste vart jag bodde. Men han ville komma in och jag släppte in honom.

Han började försöka dra mig till sig och kyssa mig. Jag tänkte att ”bli kysst av en snygg kille är ju inte så farligt”. Hans beröringar blev hårdare och hårdare och jag drog mig bort och sa nej. Han drog mig till sig igen, nu lite hårdare och jag sa nej igen. Han ställer sig då upp, lyfter upp mig och lägger mig på rygg. Jag sa ännu en gång nej, men han fortsatte.

Han la sig på mig och juckade, drog ner min bh och tog tag i min bröst och rev de. Jag försökte då putta bort honom. Då satte han sig gränsle över mig med mina armar under hans ben, tog ett strypgrepp och knäppte upp mina jeans. Nu var jag helt tyst. Fick inte fram ett ord och var rädd att han skulle trycka hårdare runt min hals.

Han försökte med en hand att dra ner mina jeans, men de var för tighta och för att behålla andra handen runt min hals kunde han inte använda båda händerna. Han tar då istället fram sin penis, tittar på mig och runkar. Allting slutar med att han kommer över min mage, går bort från mig och hämtar papper som jag kan torka av hans sperma med. Han säger sen att han måste gå.

Där satt jag.. kletig över magen, blåmärken och rivmärken över brösten och små blåmärken på sidorna av halsen. Jag fick inte ens fram tårar.. jag bara satt där. Minns att jag frös så mycket att jag skakade.. jag berättade inte för någon om detta. Killen såg jag varje dag i skolan, men han behandlade mig som luft.

Idag är jag 27 år. Några månader efter att metoo började så berättade jag det här för min syster och för min nuvarande pojkvän, och jag har fått ett otroligt bra stöd. Men jag och min pojkvän har fått jobba mycket med min panikångest som kommer främst när jag känner mig trängd, känslan av att sitta fast är fortfarande otroligt skrämmande. Jag blir än idag stel i hela kroppen om det ringer på dörren om jag inte har planerade besök. De flesta gånger öppnar jag inte ens.

För ett par år sedan så fanns det en kille som jag ansåg som min bästa vän. Även något mer. En gång när vi sov tillsammans, i min säng, så vaknade jag av att han hade sina fingrar i mig bakifrån.

Detta hände flera andra gånger, trots att jag sa till honom. Jag förträngde det som hade hänt och fortsatte vara vän med honom i ett år till innan vi gick skilda vägar.

När jag var 21 år bjöd jag hem en av mina närmsta killkompisar till mig för att ta igen förlorad tid då vi inte hade setts på länge. Vi pratade och skrattade hela kvällen och då vi bodde i olika delar av landet skulle han sova kvar.

Klockan är kanske 04:00 på morgonen när vi lägger oss så jag somnar väldigt fort. Jag gör ett aktivt val att sova i shorts och huvtröja för att det dels inte känns bekvämt att sova bredvid honom i min lilla säng utan kläder och dels för att visa honom att jag inte vill något mer med honom än att sova, bara utifall att han tänkt sig något. Jag har ingen tidsuppfattning alls denna natt då jag vaknar och somnar flera gånger och kan inte säga hur långt det är mellan väckningarna. Första gången jag vaknar i alla fall så vaknar jag av att min killkompis viskar i mitt öra ”Du gör mig så jävla kåt” och ”Det är livsfarligt att ligga bredvid dig, jag har redan stånd”. Jag låtsas som att jag inte hör och försöker somna om. Tänker att det blir bäst så.

Efter en stund, som känns som två sekunder, vaknar jag av att han står längst ner i sängen och är på väg att dra ner mina shorts och mina trosor. Jag blir livrädd och tänker att ”nu kommer han att våldta mig”. Jag låtsas sova och rör mig lite och låter för att få honom att tro att jag är på väg att vakna. Han rycker till och avbryter. Jag vågar knappt somna om igen men lyckas ändå på något sätt.

När jag vaknar efter ett ganska bra tag (tror jag) så håller jag handen om hans snopp. Han har alltså tagit min hand och fört den runt hans kön och ligger och för min hand upp och ner. Jag ligger still. Låter han få orgasm så att han förhoppningsvis inte behöver röra mig mer. Efter detta somnar jag inte om. Jag ligger vaken och gråter. Gråter för att jag känner mig äcklig, gråter för att jag är arg och gråter för att min egna kompis tagit en stor bit av mitt förtroende till killar och män

När han sedan vaknar och ska åka hem frågar han mig om jag sovit gott. Jag svarar ja. Vågar inte säga något annat. Jag ser i honom att han är osäker och att han vet att han gjort fel. Det är rätt åt honom. Vi kramas tafatt hejdå. Han lämnar med en orgasm rikare, jag står kvar med min äckliga kropp och ett trasigt hjärta.

När jag studerade på högskola lärde jag känna nya vänner. Däribland en kille. Det var aldrig någon attraktion från min sida, och aldrig från hans sida. Det förekom aldrig något flirtande. Han hade flickvän och jag hade pojkvän. En kväll var vi ute med vänner och festade. Hela gänget gick hem till mig på efterfest. Jag hade druckit mycket alkohol. Så, jag däckade i min säng.

Jag vet inte vad det var som väckte mig: Hans händer som greppade mina bröst. Hans stånd tryckt mot min rumpa. Eller hans flåsande andetag i mitt öra. Hans finger i min mun. De stötande rörelserna som fick mig i gungning. Jag förstod först inte vem det var som låg bakom mig, eller var jag ens var – varken i tid eller rum. Jag trodde först det var mitt ex från min tonårstid, för han brukade inleda sex med mig när jag sov. Så plötsligt insåg jag. Men jag kunde inte röra mig, kunde inte säga något, kunde inte andas. Det kändes som om jag försökte krympa ihop inåt och försvinna in och separera mig från skalet av min kropp. Kroppen som inte alls kändes som min i denna stund.
 
Han pratade med mig om detta. ”Det VI gjort”, som han uttryckte det. Han ville inte det skulle vara konstigt eller oklart mellan oss. Han ville förtydliga att han mått dåligt över detta. Jag sa inte så mycket. Jag sa inte emot honom när han menade att jag varit med på det. 
 
Dagar efteråt fick jag känna av hans flickväns kyliga bemötande efter att han berättat för henne. Att hon ignorerade mig upprepade gånger gjorde nästan lika ont som det svek jag (fortfarande) känner av det min ”vän” utsatte mig för. Jag hade inte planerat att däcka på fyllan men samtidigt så trodde jag att jag var trygg i mitt hem och med mina vänner runtomkring mig. 
 
Jag berättade aldrig för våra gemensamma vänner. Jag var rädd för att de skulle ta hans parti (och hans flickväns). Jag var rädd för att de skulle döma mig och lämna mig. Så det känns som att jag ljuger för dem varje gång jag träffar dem. Men jag vet inte hur länge till som jag kan låtsas. 
 
Det hände bara en gång. Men denna enda gång har lämnat djupa spår i mitt psyke på så många sätt. Än så länge har inte denna historia ett fint slut för i dagsläget, ett par år senare, har jag precis påbörjat att ta itu med självhat och skuldbörda.

För ett par år sedan så fanns det en kille som jag ansåg som min bästa vän. Även något mer.

En gång när vi sov tillsammans, i min säng, så vaknade jag av att han hade sina fingrar i mig bakifrån.

Detta hände flera andra gånger, trots att jag sa till honom. Jag förträngde det som hade hänt och fortsatte vara vän med honom i ett år till innan vi gick skilda vägar.

Utsatt på nätet

Vittnesmål från personer som har blivit utsatta för sexuellt våld på nätet.

När jag var 16-17 år brukade jag hänga på chatten på snyggast.se. Det var en sajt som främst riktade sig till barn och ungdomar. Jag testade en gång logga in med ett väldigt typiskt tjejnamn och då vällde det in snuskmeddelanden från killar och män.

Det tog några sekunder innan min skärm var full av dessa meddelanden. Det var meddelanden som ”Våt?”, ”Kåt?” m.m. Jag har även sett en hel del kukar i cam utan att ha bett om det.

Jag brukade pga detta logga in med könsneutralt namn. Då blev det färre snuskmeddelanden. Men de förekom ändå.

Öppen kategori

Vittnesmål från personer som har blivit utsatta för sexuellt våld.

Jag flyttade till en annan stad för att gå gymnasiet. Jag var 18 år och var ute på krogen med mina kompisar. Mina kompisar försvann under kvällen/natten. Jag kom i kontakt med några killar. Vi hade jättetrevligt, och de skulle ha efterfest på hotellet. Så jag hängde med dem dit.

Vi kommer in i receptionen och där står en tjej och hälsar oss välkomna. Vi tar hissen upp till deras våning där de bodde. Uppe i korridoren blir det bråk mellan dessa killar och andra hotellgäster på hotellet, vakten kommer dit och säger till att dem får lugna ned sig och alla skall in på sina rum.

Jag blev indragen på ett rum med en medelålders man.. och jag visste inte vem han var eller i vilket rum jag var i. Tydligen var denna mannen någon slags chef över de andra killarna, och de alla var där i tjänsten. Jag var redan påverkad när jag kom till hotellet. Men denna mannen serverade mig mer och mer.. och troligen lagt i något i det han serverat mig. Jag däckar på rummet och vaknar upp, fastspänd i sängen, naken. Med han ovanpå mig. Jag kommer inte loss.. han var hårdhänt, ströp mig, slog mig och gjorde mig mycket illa. Det enda som cirkulerade i mitt huvud var att jag kommer inte överleva det här.. han kommer lämna mig här, död. Efter mycket om och men.. på något konstigt sätt.. lyckades jag komma loss och springer ut.. ned i receptionen halvnaken.. med mängder med blåmärken, rivsår och blod som rinner. Tjejen i receptionen reagerar på hur jag ser ut och frågar vad som skett.. jag var så väck och skräckslagen att jag inte fick fram ett enda ord. Tjejen ville kalla på vakten/polisen.. men jag fick totalt panik! Så jag springer ut.. utan skor. Mitt i vintern, och hittar inte hem. Det var som att jag inte visste vart jag bodde. Paniken och skräcken gjorde att det bara var borta. Hittade hem efter ha gått runt i flera timmar.. med hjälp av brevbärarna som delade ut tidningen.

Hemma stod jag i duschen i flera timmar, och smärtan av att vattnet rann över blåmärken, sår och allt minns jag än idag.

Jag uppmärksammade för ett par år sedan, då jag var ute på klubb med ett stort gäng väninnor. Det hör till historien att jag mestadels varit ute med en grupp av blandade kön. I alla fall tillbaka till min observation.

Det var helt omöjligt att dansa för oss själva, eftersom det florerade killar runt vår grupp HELA tiden. Vi fick inte plats att dansa med varann, vi fick inte möjligheten att vara själva utan att en kille hela tiden tryckte sig närmare och närmare.

Försök att säga till dessa killar att lämna oss ifred gick inte, de tyckte inte att de gjorde nåt fel och de tyckte att de kunde väl bara få dansa med oss. Ofta med ursäkter som börjar, “men jag vill bara, jag ska bara…”. Dessutom uppstod en viss aggressivitet från deras sida och blickar som var väldigt ovänliga.

Jag kände mig som en vakthund som sprang runt och skyddade mina väninnor, för många av de orkar inte och försöker ignorera dessa killar, men jag ser ju att de fortsätter.

Är det alltså på detta vis då tjejer/kvinnor i grupp går ut? Jag står hellre över än att gå ut så här igen. Jag som ofta varit ute med ett kompisgäng av blandade kön har alltså inte varit med om detta i sådan enorm utsträckning.

Fy fan för att inte känna sig fri!

För 18 år sedan var jag utsatt för ett våldtäktsförsök (det är en berättelse i sig) men när jag var hos polisen 22 år gammal och man skulle dokumentera mina skador på halsen, mina bröst och överkropp, säger den manliga fotografen att det nog är bäst att jag själv tar av min bh ”så att han inte blir anklagad för något”.

Orkade inte ta fighten då, var av förklarliga skäl väldigt skör och utsatt. Men det gör mig HELT GALEN nu att tänka på vilket sjukt bemötande och agerande. Hos POLISEN!

Det blev en fällande dom i målet i hovrätten tillslut där han dömdes till både fängelse och skadestånd. Jag hade framför allt min bästa kompis med mig under hela processen men också min pojkvän som aldrig ifrågasatte mig.

Min våldtäkt

Jag har blivit våldtagen. Det var sommaren 2017, jag var på resa med mina tjejkompisar och det var en blandad kompott av sol och fest. Första utekvällen träffade vi ett svenskt killgäng som vi fortsatte hänga med under resan.

En av dessa killar våldtog mig. När jag senare berättade om det för en vän där hemma sa han ”Jag trodde det skulle vara värre”. Det var som en käftsmäll. Jag är väl medveten om att det övergrepp som jag utsattes för inte är det mest brutala, men det går inte att jämföra trauman.

Iallafall. Under utekvällen som det hände blev jag väldigt full och gick hem med en av de andra killarna. Jag minns bara att vi alla gick hem till deras lägenhet i grupp och att jag lades ner på en säng, sen är det svart. Dagen därpå fick jag veta att jag och den här killen hade börjat ha sex, men att jag hade fått panik och bett honom att sluta, och att han hade gjort det. När jag däckat hade han gått vidare på efterfest. Det var inte han som våldtog mig, vi två hade flörtat under kvällen och även om jag inte minns det påbörjade sexet så är jag väldigt säker på att det var samtycke.

Jag minns inte om jag vaknade av att en annan kille från gänget kom in, eller om det var av att han fingrade mig. Men jag vaknade och sa att jag inte ville och då svarade han “jag vill bara komma”. Och i det halvt medvetslösa panikslagna stadiet lät jag honom fortsätta. Allt jag ville var att han skulle sluta så att jag kunde få somna om, det var som att jag var paralyserad. Han började fingra mig och jag minns inte om det var ett eller flera fingrar, bara att det gjorde jätteont. Jag bad honom att sluta igen, jag sa nej flera gånger men han fortsatte. Sen försökte han gå ner på mig och fast jag sa nej, och gjorde fysiskt motstånd denna gång, försökte han ändå. När han fick inte det frågade han om jag kunde ställa mig på alla fyra. Och i den stunden var det som att jag vaknade på riktigt, min handlingsförlamade kropp blev plötsligt väldigt medveten och plötsligt var jag helt klar i huvudet.

Jag fick panik, reste mig upp och har ett svagt minne om att jag drog på mig min kjol över huvudet innan jag sprang ut ur rummet. Han följde efter mig och sa “Jag vill inte att det ska bli stelt mellan oss nu”. Jag svarade inget utan letade panikslaget efter utgången, som han ironiskt nog visade mig till. Jag sprang nedför trapporna men hade ingen aning vart jag befann mig eller ens vad klockan var. Jag sjönk ihop i trapphuset och grät.

Jag vågade inte gå ut från byggnaden så jag la mig på golvet vid entrédörren och däckade. Några timmar, tror jag att det var, senare vaknade jag av att en dam som bodde i byggnaden kom in och frågade hur det var med mig. Jag svarade att jag var okej och gick ut men var så illamående att jag fick lägga mig på en parkbänk, mitt i stan. Det var ljust ute då men jag hade fortfarande ingen aning om vad klockan var. Oturligt nog hade jag gett både mitt kort och mobil till en av tjejerna under utekvällen för att jag inte hade väska och inte ville tappa bort dem, så jag kunde varken kolla tiden eller ringa någon.

Jag slumrade till på parkbänken en stund men vaknade av att det kom fram folk och frågade hur det var. En snäll man visade mig vart polisstationen var då han trodde att de kunde skjutsa mig till hotellet där jag bodde. Så jag gick dit och in till receptionen, men mådde för illa för att prata med någon så jag hittade en bakgård med en bänk där jag la mig och somnade. Jag vaknade av att en polis kom fram och frågade hur jag mådde. Han hjälpte mig sedan med vägvisning om hur jag skulle gå för att komma till hotellet. På väg dit möter jag tack och lov en av mina vänner som går runt och letar efter mig. Jag faller ihop i hennes famn och brister ut i gråt.

Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så äcklig. Smutsig. Vidrig. Lätt. Skyldig. Det var mitt fel för att jag blivit så full. Det var mitt fel att jag inte kom ihåg exakt vad som hände eller hur det hände. Det var mitt fel. Och trots att jag vet att inget var mitt fel, det är aldrig offrets fel, så tyckte jag att det ändå att jag bar skulden för övergreppet. Jag tänkte att om jag inte blivit så full hade jag fortsatt ha sex med den andra killen och då hade han varit kvar med mig. Då hade inget av det här hänt. “Om jag bara inte” tänkte jag, gång på gång.

Att utsättas för ett övergrepp är vidrigt. Det är inget jag önskar någon. Att behöva återuppleva övergreppet på nytt när en ska göra en polisanmälan är nästan lika illa. Jag väntade i nästan tre veckor innan jag bestämde mig att anmäla. Först tänkte jag inte göra det, men sen pratade jag med en vän som sa att även om det säkert läggs ner så är det en siffra till i statistiken. Och då kände jag att jag ville bidra med den siffran, minska mörkertalet. Sen ville jag att det skulle stå i min förövares register att han är anmäld för sexuella trakasserier. Jag ville inte att han skulle få komma undan helt.

Det ironiska är att jag inte ens visste om att jag hade blivit våldtagen. Det var ju ”bara” fingrar i mig så jag gick till polisen med en klump i magen och tjugo ton på mina axlar, och förklarade att jag ville anmäla sexuella trakasserier. Polisen frågade vad som hänt och när jag berättade sa han ”Du vet väl att det räknas som våldtäkt?”

Efter det började en timmes helvete. Först skulle vi söka upp förövaren på facebook, och när polisen hittat honom vred han sin datorskärm, som visade förövarens profilbild, mot mig och frågade om det var han. Jag ryckte till och kunde knappt kolla på skärmen, men bekräftade att det var han. Vidare fortsatte förhöret och det började med formaliteter som datum, tid och så vidare. Sen kom den första jobbiga frågan: “Gjorde du något som skulle få honom att bli intresserad?”. Den följdes av “Gav du honom några signaler under kvällen eller under tidigare kvällar?”. Men det värsta var att beskriva övergreppet i detalj. Vad hade jag på mig när han kom in i rummet? Hur länge höll han på? Hur många fingrar? På vilket sätt sa du ifrån? Vred du dig mot eller bort från honom när du sa ifrån? Sa du faktiskt nej?

Efter en brutal timme med tårar och paniken krypandes i kroppen var vi klara. Jag har aldrig varit så skakig i hela mitt liv. Lättad, rödgråten och helt uttömd på energi – allt på samma gång. Jag tror den största sorgen var att jag aldrig trodde att jag skulle vara ”en av dem” som råkar ut för ett övergrepp. En löjlig tanke då jag visste hur hög statistiken var men jag hade ”det händer inte mig”-inställningen. Idag är jag stolt över att jag gjorde polisanmälan. Trots vänner som sa att ”det kunde varit värre” så gjorde jag det, för min skull. För att bekräfta för mig själv att det inte finns någon tvivel på huruvida det var mitt fel, för det var det inte.

Inget övergrepp kan jämföras med ett annat, alla övergrepp är vidriga. Alla övergrepp kan sätta sina spår och skapa trauma. Jag vet det idag. Det är aldrig offrets fel. Det är alltid förövarens fel. I varenda fall.

En kille skulle följa mig till lägenheten för jag var ganska berusad. Så snällt…
Han ville va snäll o se till så att jag kom i säng, sen skulle han gå. Så snällt…

Tackar så mycket och säger att han kan gå nu. Märker dock att han kliver ner i sängen, och börjar dra i mina trosor. Jag säger Nej. Men han ignorerar.

Jag blir helt förfrusen och kan inte göra något. Efter det minns jag inte mycket, tack och lov, min hjärna vet bättre och förtränger det.

Nästa minnesbild är att jag sitter naken i duschen, han duschar av mig och säger: 
-Du blev visst lite smutsig…
Där och då blir jag rädd och äcklad, faller tillbaka in i ”medvetslöshet” (bästa sättet att beskriva det på).

Morgonen efter är rädslan och äckelkänslan borta för då är samhällets fördömande ord i min hjärna:
-hur kunde du bli så full?
-varför slog du inte till honom?
-skyll dig själv.

Så då kom skammen. Och efter det ett sms från han.
-Nästa gång kan väl du vara överst…!

Tog mig 6 år att berätta för någon, och 11 år att på riktigt inse att det inte var mitt fel.

Jag var 15 år.

Detta är något jag förträngt i så oerhört många år. Jag festade, glatt, precis under perioden i livet där en precis börjat festa. Vilket betyder att jag delade langarvodka med kompisar. Jag drack, hade kul, fortsatte dricka. Jag blev svinfull, ni vet sådär full så att en ramlar när en går-full. Inte snubblar. Ramlar och ligger på marken.

Hemmafesten vi var på kunde vi inte vara kvar på eftersom att vuxna kom dit, alla sprang ut. Varpå en kille tar tag i mig, “kom jag hjälper dig”. Jag svinfull blir bara glad för att jag får hjälp med att hitta mina skor. Dessutom var jag lite intresserad av killen.

Vi börjar med att gömma oss för personerna som stoppade festen, han drar sedan vidare mig iväg. Separerar mig från resten av gruppen. Drar mig någon annanstans. Jag vet att jag inte protesterade då, jag vet det. Men jag litade på honom helt enkelt.

Jag minns att påväg till skogen ramlade och han hjälpte mig upp. Jag minns att jag inte sa nej, men jag sa inte heller ja. Jag vet inte om jag vill skriva alla detaljer men det som ingick var penetrering iallafall. Efteråt ligger jag naken på marken med kvistar i ryggen, han står upp, tar fram sin mobil och sätter igång ficklampan. Antagligen för att hitta sina kläder tänker jag, men han lyser rätt på mig i några sekunder. Där jag ligger, helt öppet. Jag vet fortfarande inte ifall han tog foton eller om han bara använde sig av ficklampan.

Efteråt går vi ut från skogen och han går ifrån mig, lämnar mig helt. Min kompis som tur väl hade letat efter mig kom med hennes mamma med bil och hittade mig. Då vänder han, och kommer tillbaka och pratar lite med min kompis. Därefter åkte jag hem otroligt skamsen och smutsig.

Jag minns även att jag skrev till honom dagen därpå: ”hahaha vi glömmer gårdagen” varpå han svarar ”hahah känner med det, vi säger inte till någon”. Jag hade inte riktigt förstått själv, jag tyckte att det var någon rolig grej som jag skämtade om med mina kompisar men samtidigt hade jag grov ångest efteråt. Fick meddelande senare av en killkompis som berättade för mig att killen hade skickat i en gruppchatt och berättat för dem att jag ”svalde”. Det tyckte killarna i gruppchatten var kul.

Det tog 1 år för mig att låta någon röra mig på ett sexuellt sätt. Har fortfarande problem med mig själv och kan oftast inte vara bekväm när jag har sex och kan därför oftast inte komma. Detta var min första gång och en av de värsta, men det slutade inte här. Det var bara början, att acceptera att min kropp inte egentligen var till för min egen njutning, den var till för någon annans.

Det slutar inte riktigt här, han är även idag bra kompis med min bror. Det är fortfarande bara nära vänner som vet om vem han är och vad han gjort. Jag har fortfarande inte vågat berätta för min bror då jag är rädd att min bror inte skulle avsluta vänskapen med honom och ta min sida, vilket isåfall kommer förstöra min relation med min bror. Även för att jag idag som 21-åring när jag har förstått att vad den här killen gjorde var fel. Så vill jag honom ändå inget illa, eftersom att tvivlet på mig själv ligger där i bakhuvudet. Var det inte mitt fel?


 

Vill du dela med dig av din upplevelse av sexuellt våld?

Sexuellt våld kan beskrivas som kränkningar och övergrepp med sexuella förtecken. Det kan vara allt från förnedring och trakasserier till våldtäkt. Det kan också handla om att tvinga någon att utföra olika typer av sexuella handlingar.

Mejla ditt vittnesmål till info@metoosweden.se. Vittnesmålet kommer att delas på Instagram, Facebook och vår hemsida. För att vi ska kunna publicera ditt vittnesmål så krävs att inga namn nämns, samt att du nu är 18 år eller äldre. Vittnesmålet kommer att publiceras anonymt